Medeas Bokrecension På Ismarkens Krona av Stuart Hill

I inlägget där jag (Medea) presenterade mig för er, skrev jag att en av mina favorit böcker är Krönikan Om Ismarken-böckerna. För någon månad sedan fick vi i uppgift att till svenskan i skolan skriva en bokrecension. Jag skrev om första boken i Krönikan Om Ismarken. Jag har lite tråkigt just nu så jag tänkte lägga upp den här:

Jag har läst Ismarkens Krona av Stuart Hill. Bokens genre är fantasy.

Ismarkens Krona handlar om den unga prinsessan Thirrin, som kort efter hennes fjortonde födelsedag förlorar sin pappa, kung Rödvard, i strid mot en mäktig armé. Det blir då upp till Thirrin att försvara sitt land mot den kommande invasionen.

Bokens titel hänger delvis ihop med bokens innehåll. Det är en kamp om vem som ska ha makten över det lilla kungariket Ismarken, men det har aldrig varit en kamp om vem som ska bära kronan. Bokens engelska titel, The Cry Of The Icemark stämmer dock bättre in med handlingen.

Ismarkens Krona var lite seg i början men blev sedan bättre och mer spännande. Men ändå var jag intresserad av att läsa vidare redan från första meningen.

En av anledningen till att jag är så förtjust i boken är för karaktärerna i den. De är allihop originella och har starka personligheter och åsikter. Den person jag fastnat mest för är Oskan Häxeson. Oskan är en femtonårig son till en god häxa. Han har ärvt sin mors magiska förmågor och av henne har han också lärt sig helandets konst. När en av Thirrins soldater blir skadad i skogen, syr han ihop hans sår så det läks. Oskan och Thirrin blir mycket goda vänner och han blir sedan hennes rådgivare. En av anledningarna till att jag tycker om Oskan är för att han säger många tänkvärda saker. Ett exempel är: ”Och exakt hur hjälper dystra miner upp krigsinsatserna? Kan rynkade pannor återföra de döda eller befästa städer? Om jag tillåter mig att skratta olyckan mitt upp i ansiktet får mitt förstånd vila en stund, och sedan kommer det att arbeta bättre för er och ert krig.”

Det finns inget ställe i boken som jag ogillar, men det finns många som jag gillar. Ett exempel är när Oskan nedkallar blixten för att rädda Thirrin och hennes kavalleri från att bli dödade i striden. Han lyckas rädda dem, men blir själv bränd till oigenkännlighet. Den delen fick mig att gråta mycket, fastän jag oftast inte är så lättrörd. Oskan lyckas hela sig själv och kommer tillbaka utan skador eller ärr.

Bokens språk var väldigt bra. Det var inte alltför lätt, men inte heller för svårt. Språket var alldeles lagom. Ismarkens Krona är varken en typisk tjejbok eller killbok. Jag känner både tjejer och killar som läst och tyckt om den. Det går inte heller att sätta någon ålder som den är vänd till.

Miljön i boken är bra beskriven. Det är lätt att se platserna framför sig. Ismarken är till exempel beskriven som ett kallt, litet kungarike med obarmhärtiga vindar. Det är också lätt att föreställa sig Ismarkens storskog och huvudstaden Frostmarris. En miljö i boken som jag är väldigt förtjust i är Demonlandets kyliga slott. Det är en väldigt gotisk plats full av vampyrer och andra mytologiska varelser. Bokens miljö höjde definitivt bokens betyg. Stridsscenernas miljöer är mycket bra beskrivna och minnesvärda.

Ismarkens Krona är en hyllning till författarens syster, Kathleen Hill, som dog i leukemi som tonåring. Bokens huvudperson, Thirrin, är baserad på Kathleen. Jag läste i en recension på internet att boken prisar krig, men själv anser jag motsatsen. Jag tycker att boken visar hur alla människor i landet tvingas att mogna när invasionen kommer.

Det är otroligt mycket som gör boken bra. Ismarkens Krona är den bästa bok jag någonsin läst. Jag kan känna igen mig själv hos flera av karaktärerna och rekommenderar den till alla fantasy läsare.